Plötsligt flyger dörren upp och rummet fylls av människor. Jag uppfattar det som att säkert 5-7 personer är involverade när de börjar rycka i mig, ställa miljoner frågor över mitt huvud till varandra, och sedan direkt till mig, Omvartannat. Jag förstår inte riktigt vad som händer. Det går väldigt fort, men jag är som i ett tomrum inne i mig själv….
Det sprutar blod någonstans ifrån och jag inser i tumultet att någon försökt sätta infarter på mig, men stuckit fel i stressen, för ja – det är verkligen en stressad situation, och min hand gör ont.
Inom loppet av 30 sekunder från att de har överrumplat mig i rummet där jag ligger, så har jag två infarter, en i vardera arm och någon kränger ner mina tighta byxor till anklarna och kör upp fingrar i mig. Hårt. Långt. Nästan som att hon vill att något ska gå sönder. Någon frågar någonstans ifrån om jag har någon jag vill ringa. Någon annan svarar åt mig att jag inte har någon anhörig. Och samtidigt börjar sängen jag ligger på att rulla… Barnmorskan som rullar vagnen vid fotänden är påtagligt skärrad, och jag hör henne bland annat yttra stråfen: ”Och då sticker vi hål på fostervattenshinnorna och så är förlossningen igång”. Sköterskan som kör vid min huvudände svarar: ”Det hinner vi inte, jag har redan ringt och förberett. Dem väntar på oss i sal 7”. En av sköterskorna som halvspringer fram bredvid min rullande säng där i korridoren försöker le mot mig trots sitt i övrigt sammanbitna ansiktsuttryck: ”Grattis, du ska bli mamma”….
Jag blir stum,.
Och rädd.
Vad är det som händer? Vad är så sjukt bråttom att jag inte ens får veta vad dem ska göra med mig, eller vad som är fel? Jag skulle ju bara kolla så att allt var ok – och det var det ju.
Vi hörde regelbundna hjärtljud. Och bebbelinis har ju precis lagt sig med huvudet nedåt och har inte ens sjunkit ner i bäckenet…
Förlossningsväskan är inte ens färdigpackad därhemma. Bilen står på halv stång och knappt på en riktig parkeringsplats därute, och Jag la inte i några pengar i parkeringsautomaten…
Jag var ju bara larvigt försiktig när jag åkte in… Med mina mått mätta…
Och här ligger jag nu i en situation jag känner alltför väl igen från ett tidigare tillfälle i mitt liv… Ett utomkvedshavandeskap där min ena äggledare sprack och jag gick ett par dagar med den och höll på att förblöda och faktiskt stryka med på kuppen innan de äntligen tog in mig på Akuten en fredagsnatt vid 4 tiden på morgonen till lördagen… En erfarenhet jag inte önskar min värsta fiende att ens komma i närheten av!
Det händer inte ofta, men jag var rädd då. Riktigt rädd.
Men då hade jag min mamma vid min sida. I detta läget har jag – ingen.. Absolut ingen alls.
Det är bara jag och barnet jag har i magen.
Det är vi.
Det finns inga andra..
Jag får ställa mig upp. Jag har byxorna som en fotboja vid anklarna och kan inte ta några steg. Faller nästan. Är jag yr eller sitter jag bara fast? Kallsvettas. En barnmorska ska sätta kateter. Hon prickar fel. Mina reflexer mot smärtan gör att jag blir 7 centimeter längre och när jag sjunker ner igen sekunden efter så sätter jag armarna i en sjukhusskjorta. Ett ansikte kommer upp framför mig. Jag försöker fokusera på att se det samtidigt som ett andra försök med katetern görs in i mitt urinrör av hon som huserar mellan mina ben där jag står, fortfarande med bara fötterna i strumpor och byxor. I övrigt näck nertill.
Det är väldigt mycket folk i rummet.
”Vill du ha BH´n kvar på dig under skjortan?” Frågar en vänlig, mindre stressad röst. Jag försöker fokusera. Förstå vad hon säger och varför.
Jag ser henne! Jag ser för första gången vem som talar till mig just här och just nu.
”Ja tack” säger jag.
”Du kommer att bli urakut kejsarsnittad”, säger hon samtidigt som jag äntligen blir fri från mina byxor och läggs ner på båren igen.
Jag fryser så jag skakar.
”Du kommer förmodligen att bli helt nedsövd för vi har inte tid att vänta på en ryggbedövning” fortsätter hon. ”Det är bråttom både för dig och för barnet”. Hon tar min hand medan båren rullas in i vad jag uppfattar vara en operationssal. Jag är inte vid mina sinnens fulla bruk i detta läget och är kanske i min vekaste och mest utsatta situation någonsin. Jag är fytio år gammal, men är bara ett litet litet barn bland massa vitklädda rockar och vill att min mamma ska vara här, hålla mig i handen och säga att allt kommer att gå bra.
Som jag skrev, jag är inte vid mina sinnens fulla bruk i det här läget så min återberättelse är kanske inte fullt korrekt när jag säger att jag uppfattar det som att det står 12-13 människor i det här rummet och ler vänligt och välkomnar mig. De kan vara fler, de kan vara färre. Älla med mössor. Några jobbar snabbt vid sidan av, och andra fokuserar till fullo på bara mig.
Jag har varit med om överleva sitt barn förr. Det är verkligen en känsla som inte går att beskriva… Och i mitt fall har jag rest mig så många gånger efter nära förluster, att jag förutspår att det inte är möjligt att göra det en gång till. Inte efter dessa nio månader, Barnmorskan som hållit mig i handen på vägen in genom de olika dörrarna, släpper taget i samma sekund som jag rullar in i salen. I vår sparsamma konversation så avslutar jag med att pipa fram orden: ”Snälla söta, Om han dör och jag måste leva vidare så kan jag inte göra det, Och om jag dör och han överlever så finns det ingen som vill ta hand om honom… Vi betyder ALLT för varandra och ingen av oss klarar sig utan den andre…Snälla, hjälp oss att överleva detta.. Eller låt oss gå båda två.” .
Senaste kommentarer