Kaninen & Mamman

Förlossningsberättelse del 5

Det blir glesare med vita rockar i rummet där jag ligger.

Det är en helt annan energi nu. Lugnare och tystare.

Jag vill bara ha min kropp tillbaka.

Jag vill upp och gå och stå. Jag vill vicka på tårna! …Och jag är otålig!

”Vad gör ni egentligen där bakom skynket?” Frågar jag högt och tänker samtidigt: ”Hur lång tid tar det att plocka ut en bebis ur en vidöppen stenbumling till kropp?”

”Vi håller på att stänga igen dig nu. Det tar sin lilla tid, det är många kappor som skall sys vettu”, får jag till svar.

Vafalls? Är han ute?

Min lilla bebbelinis. Vad är det som händer?

Varför är det inge som sagt något? Varför har jag inte fått honom på mitt bröst sådär som jag drömt om föreställt mig utifrån det jag sett på tv, filmsnuttar och sociala medier? Varför har jag inte fått se honom?

Ingen har ens gjort en antydan till att han är ute ur min mage. Eller så har dem det, men jag har varit för inne i min kamp om mina ben och min kropp och missat mitt livs viktigaste ögonblick?!

Lever han???

Ingen i rummet jag befinner mig i vet, och en person lämnar rummet för att komma tillbaka en kort stund senare. Jodå han lever…..Men det var i grevens tid som de plockade ut honom … .

Jag tittar på klockan. 29 minuter över nio. Jag har legat förlamad här på operationsbordet längre an hela den sammantagna tiden från att jag kom in till det att de sprättade upp mig.

Jag känner mig yr och bortkommen. Nästan som i ett töcken. Jag undrar om de gett mig något lugnande, eller om det är mitt fysiska tillstånd som förvärrats. Och jag ägnar en kort sekund åt att tänka på vad som händer med mig och min fysik, orsaken till hela den här situationen, och hur illa det egentligen kan tänkas vara…

Jag har ju en tendens att förringa när det kommer till min egen hälsa.

Jag tror att jag står pall. Alltid. Precis som min mamma gjorde…

Och vi vet ju hur det gick…

 

Ytterligare en person kommer in  och sticker fram sitt ansikte framför mitt.

Jag försöker fokusera så gott jag kan.

”Grattis, du tog ditt livs första och bästa beslut som förälder när du kom in här när ikväll.. säger hon intimt, och skapar nästan som ett eget litet utrymme mellan oss som ingen annan i rummet kan nå. ”Snacka om connection och att du känner honom väl! ! Hade du väntat en halvtimma till så hade han inte varit vid liv nu. Det var nära ögat…

Vi behåller honom där han är, för han behöver all hjälp han kan få just nu,, men vi ska se om du inte i alla fall kan få se honom. lite snabbt innan du får komma till uppvaket.”

Personen vänder sig till en annan person och konstaterar att han kom ut prick klockan 21.00 och att hon kan skriva det i journalen.

En halvtimma?! Har jag legat här en haltvtimma sedan mitt barn kom ut??…Och jag har inte ens blivit varse?! Än mindre ffått se honom? Jag vill gråta, men det kommer inga tårar. Jag är nog egentligen inte ledsen utan mer orolig. Orolig för att jag inte mår bra. Orolig för att jag inte kan röra mig. Orolig för vad som händer och kommer att hända. Men mest av allt är jag orolig för mitt barn…

För nu är jag en mamma.

En mamma!

Jag har ett barn.

En son. Som är min.

Fast jag har aldrig träffat honom. Inte ens sett en glimt av honom.

 

Jag vill bara skrika och ta mig loss. Springa till honom., hålla honom och skydda honom förevigt. Men jag vet inte ens hur han ser ut.

Jag hade inte många föreställningar om min förlossning för jag vet hur långt ifrån verkligheten är från drömmar och planering,…

Men det här var kanske det sista jag hade visionerat…

Jag trodde åtminstone att mammor fick veta när deras bebisar entrade den här världen… Hur bråttom det än blev…

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats