Kaninen & Mamman

Förlossningsberättelse Del 6

När jag ligger där inne på operationsbordet och varannan minut frågar om mitt barn fortfarande lever, så är det en sköterska som förmodligen sätter sig in i min situation. Empatiskt frågar hon om jag vill att hon ska hämta min mobil och gå in till rummet där de jobbar med Kaninen och ta foton så att jag åtminstone får se honom på bild. Jag säger ja tack till erbjudandet. Även om situationen är absurd.

Jag har sällan föreställningar om hur saker borde eller ska vara, och jag är av extremt rationell karaktär. Så oftast accepterar jag all opåverkbar fakta och känner bara enorm tacksamhet för vänlighet, omtanke och folk med goda hjärtan och initiativ till vänliga handlingar.

Så även denna gång.

Även om jag har svårt att ta in att det är MITT barn jag ser där på bild när hon håller upp min telefon framför mitt ansikte.

Hon har tagit en hel radda med bilder som hon swipear fram och tillbaka mellan. Jag anstränger mig för att hålla fokus och inte känna enbart rädsla. Men det är svårt.

Om jag hade fått hålla honom. Ta på honom. Lukta på honom. Se att han verkligen existerar och i vilket skick han eg är. Det är svårt att se HONOM på bilderna. Han är så liten och har så många slangar och infarter samt en stor cpap över hela ansiktet att ögonen framträder som två små streck.och allt annat döljs.

Det är den konstigaste känsla jag upplevt.

Jag vet inte om jag är glad eller ledsen, Om jag är orolig, vettskrämd eller trygg med att de tar hand om honom. Och mig.

Jag känner fortfarande inte mina ben.

Men jag vickar. Å gud vad jag vickar. På tårna, på rumpan. Intellektuellt. För ingenting händer ju fysiskt sett trots att jag vickar febrilt och vaggar mig fram och tillbaka…

Jag tänker att om jag både tänker att jag gör det, och jobbar för att fysiskt få mina lemmar i kontakt att göra det, så kommer cirkulationen driva ur medlet fortare ur kroppen, och skaffa mig tillbaka mina ben kvickare än om jag bara ligger still.

Sköterskorna fnissar åt min tes.

Jag bryr mig inte utan fortsätter.

Plötsligt sticker någon fram ett mossgrönt knyte, med vita och orange detaljer. Massor av slangar, tåtar och trådar. Så nära mitt ansikte att jag har svårt att uppfatta vad det är.

Det verkar som personen som håller i knytet vill att jag ska pussa på det…

Det vekar finnas liv därinunder.

Det är tydligen mitt barn.

Läkaren håller barnet så nära att jag ser i kors. Hon vill få mig att pussa på det, men jag ser inte ens vad som är fram och bak på knytet då hon håller det så nära mitt ansikte. Jag försöker skapa avstånd mellan mig och knytet för att se min avkomma innan jag kan ta in det.

Det kan se ut som att jag försöker fly. Men allt jag vill är egentligen bara att få se mitt barns pyttelilla ansikte bakom syrgasmasken och rymdliknande beklädnad.

Jag tycker mig förnimma två smala springor på varsin sida om maskens kant. Och någonting i mig säger: Morfar!

Han ser ut som sin morfar.

Min pappa, alltså.

Fast jag känner inte min pappa….

Jag har bara sett honom på bilder under min uppväxt.

Aldrig träffat honom. Aldrig fått en hälsning av honom. Aldrig ett telefonsamtal.. Aldrig en gratulation, en högtidshälsning eller något annat under hela min uppväxt.

Han skrev under ett faderskap, men han har aldrig någonsin frågat efter mig. Han har bara fortsatt att leva sitt liv med huvudet högt. Och alla runt honom har respekterat honom som den högt uppsatta affärsman och ”bra” man, make och fader till andra barn som han är ansedd som. Medan min mor i tysthet har stämplats med felaktiga antaganden av den omgivning som inte VETAT. (Du skriver säkert själv in egna antaganden mellan raderna just i detta nu till och med när du läser det här utan att du är medveten om att du gör det, och tror att du har förklaringar i en historia du inte vet någonting om där skuggan faller över min mor mer än min far…) Trots att det är hon som tagit ansvar, gjort ALLA rätt och ALDRIG ens snedtrampat någonstans. (Jag försäkrar dig om att den historien är långt ifrån som du eventuellt ”tror” att den är….Och jag kanske berättar den någon gång…)

…För det är så världen fungerar…

Kvinnor fälls oftare än frias, och män frias oftare än de fälls. På ALLA plan.

Och jag har tagit hänsyn till honom och hans liv och aldrig nämnt min pappas namn till någon levande själ. Av respekt för HANS liv och hans val. Jag har tassat på tå och hållit tyst om halva mitt ursprung och halva mig, till förmån för hans anseende… Och jag har tagit hänsyn till det i hela mitt liv utan att reflektera över MINA rättigheter..

Kanske har jag på ett tidigt stadium även förstått hur världen fungerar, och att det hade varit JAG som hade förlorat på att göra väsen av oss… Inte han. Han som gjort skitmärkliga val och prioriteringar, och har haft allt annat än rent mjöl i påsen.

För det är så världen fungerar.

Män frias hellre än fälls, medan kvinnor hellre fälls än frias…

Och jag har brytt mig om honom och hans väl och ve, trots att han aldrig gett mig NÅGONTING

Annat än mitt liv.

…Men jag har varit så tacksam för att jag fick det..

Mitt liv alltså.

Så jag har aldrig kunnat känna någonting annat än tacksamhet, ödmjukhet och vördnad inför att jag är här på jorden och att en del i det är hans förtjänst…

 

Och nu får det här lilla knyttet samma sak som jag fick.

Livet.

 

 

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats