Av alla historier och olika variationer av berättelser och erfarenheter jag samlat på mig inför nedkomsten så är det en detalj som uteslutits…
Jag är inget fan av varken värktabletter eller smärtlindring..
Gör någonting ont så åtgärdar jag hellre källan till orsaken, än dövar dess symptom. Alternativt så uthärdar jag. Jag har därför aldrig valt att bli bedövad i någon situation tidigare, ens hos tandläkaren.
Den lilla bisaken att bedövning är samma sak som förlamning har jag således aldrig reflekterat över och det är, tack och lov, inte någonting som har behövt korsa mitt medvetande….Hitintills.
Jag tittar upp mot klockan innan jag lägger mig igen och ett skynke kommer upp från ingenstans för att dela av min kropp nedanför axelhöjd. Det står två personer vid min huvudända. Båda håller mig i varsin hand och pratar till mig med lugnande tonfall.
Jag räknar snabbt efter och inser att det inte gått mer än 25 minuter från att jag parkerade bilen och kom in på förlossningen till det att jag ligger här nu. och väntar på att bedövningen skall kicka in. Jag känner exakt vad de gör där bakom skynket än så länge.
Det ligger fortfarande en stress i luften och en angelägenhet om att få ut den lilla krabaten illa kvickt och jag är osäker på om de verkligen kommer att vänta tills jag inte känner någonting…
Det är då det händer.
Jag vet inte om jag i mitt berättande hitintills lyckats förmedla att jag, tvärtemot vad man kan tror, är av en ganska lugn kaliber när saker verkligen kräver ett fokus? Jag har lätt att acceptera och jag har lätt att ”förstå” vad som är bäst och vad som behövs göras, och jag kan släppa allt och bara följa med när det verkligen gäller…”Be like water”.
Men när ryggbedövningen kickar in och börjar förvandla mig till en orörlig sten, och påminner om död materia som kjättar mig fast,mot underlaget, så blir jag som förbytt. Borta är den lugna acceptansen och mitt sunda förnuft. Borta är känslan av att jag flyter med som om jag vore något jävla vatten! Här har vi den VIDRIGASTE medvetna erfarenhet min lekamen varit utsatt för.
Jag blir helt klart mentalt påverkad där jag ligger och sprattlar, utan att sprattla. Jag är en stenbumling! Som jag inte känner.
…Och den förnimmelsen sprider sig snabbt till hjärnbalken och fortplantar sig som ett hot mot mitt fortsatta liv i frihet! Som att det inte är tillfälligt, utan kommer att vara bestående. Kanske den värsta känslan som jag, med min typ av personlighet och sammansättning som person, med vad jag värdesätter och anser livet gå ut på, någonsin skulle kunna tänkas uppleva.
Jag blir som man skulle kunna uttrycka det på ren svenska:: Knäpp.
Kokkooo.!..
Många gånger har jag tänkt på vad som skulle hända om jag blev sjuk i MS, ALS eller någon sjukdom där kroppen sviker före intellektet och kommit fram till att jag skulle ta Alzheimers eller att bli kognitivt retarderad vilken dag i veckan som helst om jag fick välja!
Jag är den där häxan som skulle ha bränts på bål för att jag inte skulle ha kunnat leva under limitation och restriktion. Den där kvinnan som skulle stenats till döds om jag hade levt i ett land där yttrandefriheten, rörelsefriheten eller valfriheten att leva som man behagar, hade rådit. Jag är ett rörlighetens barn till både sinne, kropp och själ. Mitt yrke, min glädje och hela mitt liv är mitt medvetande, mina ben och min rörlighet i dessa, och jag ger hellre upp mitt liv framför min frihet.
Känslan gör mig vansinnig och jag glömmer bort vem jag är och varför jag ligger här.
Ren och skär PANIK!
Jag säger gång på gång åt dem att sluta pumpa in bedövning i ryggen, att det räcker nu, utan att inse att jag inte har någon pump. Det var bara en engångsspruta men jag vrider mig ändå av och an och försöker ”komma loss”, fast jag inte rör mig en millimeter. Jag viftar med armarna och försöker resa huvudet och nacken och få med mig resten av kroppen på köpet.. Men den är död. Stum. Borta
Jag kämpar för att behålla förståndet. Pratar med mig själv (trots att det kanske inte är det bästa att göra med den målbilden), och försöker förklara mig och min rent ut sagt galna reaktion med att min kropp, och då speciellt mina ben, och att röra på dem, är hela mitt liv, mitt jobb, min inkomstkälla och min passion.
De vita rockarna är oförstående.
Och eftersom jag säger åt mig själv hela tiden att jag måste samla mig och skärpa mig, så tror de ju att jag ändå är vid mina sinnens fulla bruk, och att det inte slagit helt slint ännu, och de blir nästan lite irriterade på mig och fyller i med: ja det måste du, och håller i mina viftande armar och försöker få mig lugn!
Jag tycker att det går en eeeevighet och eftersom mitt fokus skiftat och jag bara vill komma loss och så långt bort från den här fysiska känslan så fort som möjligt, så registrerar jag knappt där och då hur ljud och energier skiftat i rummet.
Jag lägger knappt någon vikt vid att jag känner hur någon formligen pressar hela sin underarm med hela sin kroppstyngd likt en kaviartub nedåt på min mage uppifrån bröstkorgen. Och. jag noterar knappt ljudet av något som brister med en liten splash. Och jag märker absolut inte att någon tar med sig något ut ur rummet och springer.
Jag är fullt upptagen med att försöka behålla mitt medvetande och förstånd, och att inte bli galen på riktigt…
Senaste kommentarer