Kaninen & Mamman | Vimedbarn.se
kaninenochmamman

Kaninen & Mamman

Annons

Förlossningsberättelse Del 8

Jag vickade febrilt på tårna utan att någonting rörde sig under täcket. Vaggade av och an från sida till sida utan att någonting hände.

Jag var fortfarande förlamad.

Jag avskydde det.

Jag avskydde det lika mycket som att jag avskydde att jag inte hade någon aning om huruvida mitt barn fortfarande levde eller inte. Jag avskydde det lika mycket som att min mamma inte fanns vid min sida i denna stund. Och jag avskydde det lika mycket som hela den traumatiska upplevelse jag precis gått igenom, och det faktum att jag inte fick känna, hålla eller ta på och vara med min son, utan att vi båda var så pass sjuka på varsitt håll att det hade högre prioritet att tas om hand än att få vara med varandra som mor och son.

Jag frös så jag skakade, Tänderna hackade mot varandra.

Min sköterska mätte blod och sårvätska som kom ur min kropp. Tryckte hårt på magen med underarmen, gav mig sprutor och tog blodryck lika ofta som hon frågade om jag ville ha något att förtära.

Ett glas äppeljuice och en mackapär som blåste värme i något slags papperstäcke tillgodosåg mina fysiska behov. Konstant frågande efter min sons befintliga status och om hon visste om han fortfarande levde, fick försöka stilla mitt upprörda och lite sorgsna inre…

Jag brukar vanligtvis ha ett jäkla driv, en krigarinstinkt som som jag vore född i en lejongrop. Ett optimistiskt sinne och stark tilltro till min egen överlevnad i olika situationer. Men inte den här gången.

.Helt dränerad.

Tom.

Inställd på att när som helst mottaga beskedet om död. Att min son tyvärr inte klarat sig..

För jag trodde verkligen inte att det skulle gå vägen för oss.

Förloppet var alltför avvikande från allt jag någonsin hört om, eller sett tidigare. Och min son var så illa däran att han placerades på intensiven… Ett samma ställe på vilket jag – endast ett och ett halvt år tidigare – suttit vid min mammas sida, en hel natt, och upplevt när hennes andning upphört och hjärta slutat slå…

Jag tänkte på att jag, ända sedan barnsben, hade föreställt mig min förlossning – om jag nu någonsin skulle få privilegiet att bli mamma – på ett helt annat sätt än den här.

Missförstå mig rätt; jag hade ingen mall om själva förloppet, tid, rum, om själva smärtan eller upplevelsen som sådan. Men jag hade alltid visionen av att den som skulle finnas där, vid min sida – var min mor.

 

Jag tänkte igen på den andre föräldern.

Peter.

Pappan till barnet.

Jag satte mig in i hans situation. Hörde min advokats råd ekande i huvudet. Tänkte på framtiden, och på kaninens rättigheter som barn till oss båda. Tänkte på hur Peter hade vacklat fram och tillbaka, på hur mitt och Peters förhållningssätt hade varit de senaste 9 månaderna, bortsett från den senaste, och kom fram till att det rätta att göra var att höra av mig till honom.

Han som pappa hade rätten att få veta att hans son hade kommit ut till världen. Det ansåg jag. Även om jag också var livrädd.

Jag skrev ett sms.

“Din son föddes ikväll kl 21.00 med ett urakut kejsarsnitt. Jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Han är på intensiven.”

 

Respons uteblev.

 

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentera (0)

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats