Jag är den där 0,07 procenten…
Ni vet, det finns alltid en risk för olika saker i olika sammanhang. ’
En liten andel som… Några få som… 1 på 1000 osv.
Jag är den.
Och nej, det är inte något mantrande eller självuppfyllande profetia, inte heller något ömkande eller att jag höjer mig som utvald och speciell på något vis. Jag har bara haft mig själv i 40 års tid, och vet att jag tangerar i ytterkanten av alla medelvärden och att mina perspektiv sällan rör sig inom ”normen” eller vad som ”alla andra upplever, söker sig till eller har erfarenhet av……
Taxin var lite sen. Jag likaså.
Emma hade varit ute kvällen innan och förberett sig genom att inte äta frukost
Vi fick det mysigaste bordet på hela Hasselbacken, men trots det kunde jag tyvärr inte ge den här julbrunchen mer än 1,5 poäng av 5 möjliga.. Vi satt ändå kvar längst av alla och hovet var tvungna att be oss lämna tillslut för att de skulle kunna köra omduk till nästa sittning.
Jag petade konstant lite diskret på magen. Tyckte inte kaninen betedde sig som han brukade.
Jag hade ju blivit ordentligt åtsagd av min barnmorska att vara på min vakt… Jag fick oroväckande värden under graviditeten och mådde absolut inte prima ballerina…. Tillsammans med att hon, min barnmorska, förstått att jag kan åsidosätta mitt fysiska mående rejält och knappt ens ”känna” emellanåt, gjorde det att hon tittade mig djupt i ögonen och sa:: Minsta lilla som inte känns som det brukar eller inte känns bra, om du känner dig minsta lilla olustig eller illa till mods – då ringer du förlossningen, lova det?!
Hon skrev i ”sammanfattningen” att jag behövde extra tillsyn på rummet under födseln, och hon noterade med stora bokstäver i min journal att jag var helt ensamstående utan någon närvarande fader, inga anförvanter såsom egen familj, mamma, pappa, mor/ farföräldrar, syskon eller övrig släkt. Och hon gav mig tom sitt privata mobilnummer inför att det var dags att föda, då hon sa att det var en mycket ovanlig situation att inte ha någon alls och att jag kunde ringa henne närsomhelst.
Så när jag och Emma hade ”åkt vidare” den här eftermiddagen efter julbrunchen på Hasselbacken, för en alkoholfri drink i baren på Diplomat hotel, så steg känslan i kroppen om att kaninen inte var ”sig själv” och skuttade omkring på samma sätt som han brukade.. Jag som annars gärna slår bort det mesta och viftar iväg tankar med att ”det går över”, hade väl alla mina intuitiva kanaler öppna den här dagen. och insåg allvaret i barnsmorskans förmaningar..
Men det var den 25.e november och jag skulle inte föda förrän omkring den 5.e dec…Alla runt mig, inklusive min barnmorska, hade sagt till mig att jag skulle få gå en vecka över tiden och att jag skulle bli igångsatt, och att det skulle bli segt och utdraget. Jag förberedde mig på ALLT, tyckte jag. Alla scenarion. Både snabbt och långsamt. Att jag skulle allt ifrån ”dö” av smärta, till att jag kanske inte skulle fatta att det var en födsel på gång…
Så när jag kom hem från Emmas och min ”runda” omkring 18.30 gjorde jag min vanliga ”få igång kaninen”- procedur: Dricka kallt och sött, lägga mig på sidan, buffa å klämma lite osv. Responsen var ändå inte den vanliga och jag förbisedde allt jag annars skulle bortförklara det med och bestämde mig, med barnmorskans förmaning ljudande i bakhuvudet, för att ringa förlossningen.
Skorna hade jag inte ens tagit av mig sedan jag kom hem. Och medan jag sakligt talade om för rösten på förlossningen i andra sidan av telefonlinjen, att jag inte kände min kanin som vanligt, så slängde jag ner en tandborste, tandkräm och deo i handväskan, ifall det skulle bli en utdragen checkup och jag måste ligga kvar till morgonen därpå och kanske vänta på läkare då klockan hade hunnit bli mycket och det var lördagskväll…
Parkerade utanför förlossningen kl 20..17 tror jag, la inte i några pengar i automaten, och kilade in för en snabb kontroll.
En gullig sköterska, lite rund med yvigt rött hår, tog emot mig, satte en mätare för Bebbeninis hjärtljud, och en mätare för värkar på min mage. Jag skrattade lite åt mätaren för värkar och förklarade att kaninis preciiiiis vänt sig med huvudet nedåt från att ha legat i säte, men att han var långt ifrån att ha sjunkit ner i bäckenet, fixerat sig och att han inte hade för avsikt att komma ut än på ett tag då jag knappt känt en enda förvärk,..
Det började ticka i rummet. En bekräftelse på att hans hjärta slog. Jag såg inte frekvensen då jag låg åt ett annat håll, men det regelbundna tickandet räckte för att jag skulle resa mig och börja klä på mig.
Jag är nöjd, sa jag. Är du? Frågade jag barnmorskan med det vilda, gyllene håret. Jodå, det var hon, vi hörde ju bebisens hjärtljud och de var regelbundna, men hon sa att jag var tvungen att ligga kvar ändå med mätinstrumenten på magen i 40 minuter, det var rutin för att man ville vara på den säkra sidan.
Hon ville dessutom ta ett blodryck på mig, eftersom min journal skvallrade om att jag borde hållas under uppsikt på den fronten. Det var högt. Men inte alarmerande.
Men högt…
Vila lite så tar vi ett till om 40 min, innan du kan åka hem, sa hon med ett varmt leende och stängde dörren till undersökningsrummet.
Senaste kommentarer