Jag försöker slappna av där jag ligger.
Ler och nickar, och hälsar på alla i salen som jag rullar in i. Men det är suddigt och jag kan inte ta in varken namn eller ansikten.
Jag har slutat att känna oron som jag kände när de kom instörtande i undersökningsrummet där jag låg..
Oro är något som föds ur gamla erfarenheter, och jag är i en ny situation nu.
”Be like water” sa ofta en av mina lärare som jag hade i New York, och jag har lätt för att kliva ur situationer och bli objektiv. Jag är luttrad av de meriter jag fått längs livets väg. Det är ingen ide att tro eller ens hoppas på att saker ska bli på ett specifikt sätt. Saker blir vad dem är menade att bli. Oavsett.. Det är något jag har fått tillräckligt med bevis och prov på.
Jag är extremt målmedveten men har samtidigt ett extrem litet, för att inte säga noll, kontrollbehov. Det kan te sig paradoxalt. Men är ytterst effektivt och skonsamt, mot en som mig. En sån som alltid håller sig lite i utkanten av normen, medelvärdet och den där magiska erfarenheten som ”alla andra” verkar dela.
Den är inte för mig. Hur gärna jag än skulle vilja vara en del av den gemenskapen..
Jag blir osedvanligt ofta satt i situationer genom livet som vänder upp och ner på hela tillvaron och jag har lärt mig att navigera flexibelt. Ändra väg mot mitt mål. Att inte tycka förändring är jobbigt. Att inte tycka ovisshet är något tärande, utan snarare triggande. Och jag har lärt mig Acceptera. Svälja. Uthärda. Och i vissa fall kriga som en hel arme. Ensam,. Och att nästan njuta av det.
Det är som ett pussel.
En livets spelbricka.
Där insatsen är hög, men utdelningen hoppfull.
För aldrig, aldrig, släpper jag målbilden jag jobbar mot, och aldrig, aldrig ger jag upp!
Därför är jag sällan rädd. Och ännu mer sällan så oroar jag mig.
Moder Jord gör ändå som hon vill i slutändan. Hon vet bäst och man får bara angripa saker från ett annat håll om ”hon” inte stod bakom det första sättet.
Men det är klart att jag inte njuter i den situation jag befinner mig i. Jag får veta att de fått tag på en narkosläkare som hinner sätta en ryggbedövning, så att jag slipper bli sövd. Så när de frågar om jag kan ta mig från den ena båren till den andra för att sätta mig upp och få bedövningskräm på min rygg, för att de ska kunna sätta en spruta på ett ställe man helst undviker sprutor, och bedöva mig från bysten och ner i denna stressade och utsatta situation, påtagligt ensam trots alla dessa människor runt mig, så har jag samma känsla som vid take off i ett flygplan.
”Gud, jag är din, gör vad du måste och vill, Tack och Amen”. Och så blir jag tyst, sammanbiten och det rinner tårar.
I sådana lägen är jag bra mycket mer religiös än jag vill tillskriva mig att vara i min vardag.
Men tiden och erfarenheterna av detta – i vissa lägen återkommande – beteende, hos mig själv, har gjort mig alltmer ödmjuk inför Gud… Eller moder Jord, eller hur man nu väljer att benämna och tilltala makten vars namn man nyttjar, vänder sig till och får kraft, lugn och mod ifrån. Tidigare trodde jag ju ”verkligen inte” på någon gud! Minsann inte!! Men här sitter jag nu ändå och nyttjar dess kraft och hoppas på att våra målbilder är någotsånär synkade så att min, eller barnets, väg inte tar slut här och ännu…
Jag har veckorna innan förlossningen försökt att inte föreställa mig någonting. Jag har inte skrivit något förlossningsbrev, inte målat upp någon vision och inte planerat ett skvatt. Jag har frågat vänner som är barnmorskor, och vänner med flera barn och således flera förlossningar bakom sig, om alla upptänkliga scenarion som kan uppstå för att få så mycket bredd på min beredskap som någonsin går trots att det är en helt ny, och för många – obeskrivlig – smärta, situation, erfarenhet och upplevelse. Jag har mantrat: ”be like water” när jag hört de vitt skilda berättelserna och har egentligen bara ”bestämt” mig för två saker utifrån den person jag känner mig själv som:
Att undvika kejsarsnitt i mesta möjliga mån, och att absolut inte ta några andra smärtlindringar annat än lustgas! Och OM jag verkligen, verkligen behöver något att lindra smärtan med så tar jag vad som helst utom de man sprutar in i ryggen…
Och här sitter jag nu.
I framåtlutad ställning, med blottad kotpelare.
Utan någon att hålla i handen.
Och ska precis få ryggbedövning för att bli urakut kejsarsnittad.
Ödets ironi.
Senaste kommentarer